Små flickorna de trippa
på trottoarens platta,
och hattarna de vippa
med klackarna i takt.
Och känga efter känga
likt bårder på en matta
de rada, där de svänga
med kjolen oförsagt.

De gå i karavaner
åt höger och åt vänster,
i klungor likt bananer,
i par och en och en.
Och alla ha de brottom
och alla ha de tjänster,
och gott kurage finns gott om,
om lönen är klen.

De gå med käcka miner
och morgonyra luggar
till surr av skrivmaskiner
och telefonhallå.
Små flickorna de veta
att alla äro kuggar
och alla måste streta
och uret måste gå.

De gå till livets läxa,
till dagens släp och tvister,
där siffror ständigt växa
och krafter slitas ut --
att gno för dem som samla,
tills engång fjädern brister,
att nötas och bli gamla
och kastas bort till slut.

Men strunt i det, de tänka,
det är ej muntert heller
att surna bort som änka
och hålla pensionat.
Vår frihet vi ej sälja,
om ock bland symamseller
vår middag vi få svälja
på första automat.

Vi sitta ej och vänta
vid nål och blomstermönster
att friaren skall glänta
på jungfruburens dörr.
Men vill den rätta knacka,
så öppna vi vårt fönster
och niga väl och tacka
som mormor gjorde förr.